Genetisk programmering ger smarta robotar

Genom att utgå från en väldigt enkel grundprogrammering av ett gäng robotar och sedan låta dem utvecklas över generationer genom att göra slumpmässiga förändringar i koden efter varje experiment kan robotarna bli “smartare”.

Det kallas genetisk programmering och går till så att man efter varje utfört experiment kontrollerar vilka robotar som bäst har utfört det uppdrag de är tänkta att utföra och poängbedömmer detta. De som har klarat sig bäst får behålla en större del av sin kod än övriga men alla måste byta ut lite av sin kod mot slumpmässig ny.

Från början är allt helt slumpmässigt eftersom robotarna inte är programmerade hur de ska agera men efter ett antal generationer har robotarna “lärt sig” hur de ska agera för att få mycket poäng.

I filmklippet nedan kan man se robotar som får poäng om de lyckas knuffa hinder mot den ena väggen. Första generationen är helt värdelös men efter närmare 150 generationer så har robotarna börjat samarbeta för att på så sätt lyckas knuffa bort de större hindren och därmed erhålla högre poäng.

Via Botjunkie

Mängder av häftiga robotar från Virginia Tech

Ted talks är ett koncept där framstående personer bjuds in för att hålla tal i syfte att sprida idéer och inspiration världen över. I höstas blev Dr. Dennis Hong från Virginia Tech-universitetet inbjuden. På 18 minuter berättade han om en mängd intressanta och annorlunda robotar som hans avdelning RoMeLa utvecklat de senaste åren.

Videoklippet inleds med att vi får bekanta oss med “STriDER”, en trebent spindelliknande robot som till utseendet påminner mycket om robotarna från filmen “War of the Worlds“.  Sedan fortsätter det i snabb takt med klättrande robotar, krypande robotar och intelligenta humanoider. Det är ett långt videoklipp med är man robotintresserad så är det helt klart sevärt!

RoMeLa via blog.trossenrobotics.com

Robot visar hur Google skyddar din integritet

Det här inlägget blir lite off-topic men det innehåller trots allt en animerad robot!

Google har i dagarna lanserat en svensk version av sin tjänst “Street View”. För att förklara hur man hanterar integritetsproblem och liknande har Google tagit fram ett videoklipp med en trevlig liten kamerarobot som får slita hårt:

Street View innebär att man kan se hur en stad ser ut från gatunivån. Du kan gå runt på gator och vägar och se hur omgivningarna ser ut.

Mer om Google Street View hittar du på bloggen Teknik och dator för alla eller direkt på Google’s hemsida.

Med sjöborren som förebild

Trots att sjöborrar varken har ögon eller hjärna i den bemärkelse som vi är vana definiera dem så klarar de av att både upptäcka och reagera på föremål i dess omgivning. Det utför rörelser utan att det är någon hjärna eller annan central enhet som koordinerar och beordrar rörelserna. Istället är det samarbetet mellan sjöborrens olika delar, eller nervsystemet, som tar hand om koordinationen. Man skulle nästa kunna säga att hela sjöborren är en hjärna.

Precis som sjöborren fungerar vill man börja utveckla robotar. Istället för att, som tidigare, använda sig av en kraftfull beräkningsenhet som, med den mänskliga hjärnan som förebild, ska utföra komplicerade beräkningsoperationer för att styra roboten vill man skapa ett distribuerat system. Detta system ska ska bestå av en mängd betydligt enklare enheter som var för sig styrs av väldigt enkla regler men genom samarbete med övriga enheter kan skapa oerhört avancerade rörelser eller beteenden.

msnbc via Ny Teknik

Djur inspirerar robotars rörelser

Dagens vandrande robotar är fruktansvärt ineffektiva ur energisynpunkt. Mycket av rörelseenergin absorberas av roboten istället för att användas för att ge fart framåt och det går även åt mycket beräkningskapacitet. För att förbättra det här området tittar man vid Oregon State University på hur vissa djur har löst de här problemen.

Först skulle man kunna tro att man borde titta på hur människan rör sig men faktum är ju att naturen har skapat betydligt effektivare djur när det handlar om att ta sig fram i terräng. Kackerlackor är ett exempel, de rör sig väldigt effektivt och kan dessutom anpassa gången till oförutsedda förändringar i terrängen snabbare än tiden det skulle ta för en nervimpuls att hinna fram. Kackerlackan rör sig instinktivt.

Vill man istället ha inspiration till sin tvåbenta robot är pärlhönan ett utmärkt exempel. Även här har naturen utvecklat ett system för hur man ska anpassa sig efter varierande terräng. Hönans ben anpassar i stort sett automatiskt sin längd för att klara variationer på upp till 40% av höfthöjden.

Med målet att skapa effektivare robotar har man nu skapat en modell i datorn som man sedan hoppas kunna i verkligheten.

Läs mer om arbetet här.